Det är väl inte så att jag direkt bombarderat er med inlägg på sistone, men nu blir det definitivt tyst här på bloggen ett litet tag.
Jag ska laga mat vid Mälarens södra strand i ett par veckor. Det ska bli skönt.
Sedan ska jag lansera en höstkollektion och börja undervisa i engelska. Samtidigt. Ska vi gissa att höstens tema blir "middag på fem minuter"?
Här skiftar vädret ganska flitigt just nu. Solen skiner ett par dagar, och då blir det genast sommarvarmt, dvs. drygt 30 grader i skuggan. Sedan kommer en regndag, och temperaturerna går drastiskt ner. Litet svårt att planera utomhusaktiviteter, men mina stackars misshandlade tomatplantor har repat sig genom den perfekta kombinationen av värme och fukt.
Detta ger också goda tillfällen till självobservation. Jag studerar hur min matlagningsiver varierar med temperaturen. Om jag ska handla en svalare dag åker kokböcker och receptlåda fram, och jag skriver en lång lista närd av ambitiösa matlagningsplaner. När jag väl fyllt kylskåp och skafferi tittar solen fram igen. När temperaturen går över 30-strecket tittar jag på min meny och säger "Äh...".
Den här efterrätten är i alla fall så enkel att till och med jag kan göra den oberoende av temperatur. Dessutom behöver man inte sätta på ugnen (en klar bonus när det är hett).
Persikor i vitt vin
räcker till 4 - 6 personer, i alla fall om man orkat fixa något slags tillbehör...
en flaska sött vitt vin (jag använde en enkel Côtes de Bergerac)
ca 2 dl trevligt socker (jag använde vergeoise som är litet farinartat)
hela kryddor: en halv stjärnanis, en stång kanel, ett par kryddnejlikor, några korn svartpeppar...
1 kg persikor eller nektariner - ganska fasta (men inte stenhårda)
Koka upp vinet med socker och kryddor. Smaka av och kolla sötman, som kan behöva justeras beroende på hur sött vinet är och din egen smak.
Skålla och skala persikorna precis som du skulle göra med tomater. Dela dem och ta bort kärnan. Om de inte vill skiljas från kärnan är det lättare att karva klyftor än att försöka behålla halvorna hela.
Lägg persikorna i vinlagen och sjud försiktigt tills frukten är mjuk. Ta upp med hålslev och lägg i en skål.
Koka ihop vinlagen en liten stund. Låt den svalna. Häll över persikorna i skålen och ställ det hela svalt eller kallt tills det blir dags att äta.
Kan med fördel förberedas dagen innan.
Jag har säkert sagt många gånger att jag inte gillar McDonalds. Jag ska be att få ta tillbaka det. Just nu tycker jag att McDonalds är toppen - det är det enda ställe man kan gå till här som har gratis WiFi för kunderna. Jag väntar på ett modem, och tills det kommer har jag varken Internet eller telefon hemma. McDonalds är således fantastiskt Just nu tycker jag till och med att deras påste är drickbart.
Så, i all hast innan datorbatteriet dör - ett recept på en liten sallad.
Frågan är ju egentligen om man behöver recept på sallader. Oftast gör jag sallad enligt kylskåpstömningsprincipen (dock med viss reflektion för att balansera sött och salt, knaprigt och mjukt osv.). Men jag tycker också att det är rätt kul att läsa andras salladstips, för att få egna idéer. Och eftersom den här salladen blev riktigt bra, så kör till då.
Sallad med nektarin och sockerärtor
en näve sockerärtor, färska
en lagom mogen nektarin
en tomat
pumpakärnor
ev. salladsblad
vinägrett på:
dijonsenap (jag använde en med grönpepparsmak, mördargod till fruktiga sallader)
valnötsvinäger
olja: blandat raps och oliv
hackad gräsllök
salt
Skölj, ansa och strimla sockerärtorna. Skär nektarinen i tunna klyftor och tomaten i tärningar. Strössla över pumpakärnor.
Eftersom det här var vårt enda tillbehör till vansinnigt goda kalvkotletter (för varmt för att göra något annat till) fyllde jag ut salladen med ekbladssallad. Men som ett litet extra tillbehör fungerar salladen utmärkt utan.
Blanda med vinägretten. Eller gör som jag alltid gör, blanda först vinägretten i salladsskålen och pluppa ner övriga ingredienser allteftersom. Vänd runt vid bordet precis innan du hugger in.
Jag lagar så mycket Jamie Oliver-influerad mat just nu så det är nästan pinsamt. Min man fnissar menande så fort jag ställer fram ytterligare ett fat med hackade tomater, färska örter, citron och olivolja på ungefär vad som helst. Håll ut, älskling, det kommer att gå över! (Inte så att han klagar. Det är gott - och passar bra i 30-35 graders värme).
Den här fläskfilén är i alla fall ingen direkt Jamie-kopia. Den blev faktiskt makalöst god med enkla medel. Vi åt den varm till lunch och kall till kvällen, och båda varianterna var utmärkta.
Inga exakta mängder, men jag tror inte att det kan bli fel...
Salta fläskfilén (eller något annat ljust kött) litet grann. (Jag brukar snitta fläskfilén på längden och "vika ut" den, så blir det lättare att få den perfekt grillad). Gnid in med dijonsenap (kladdigt och kul!). Stöt ungefär lika mängder fänkåls- och korianderfrön tillsammans med några svartpepparkorn. Klappa in kryddblandningen. Låt eventuellt vila tills det är dags att grilla/glöden är klar (min fick bara någon halvtimme på sig).
Ät och njut!
Jag vet att jag kan verka litet getostfixerad just nu - men sanningen är att jag alltid är det.
Getost finns ju i hur många former som helst, och jag har svårt att hitta någon jag inte tycker om. Färsk, vällagrad, vanliga "limpor", asktäckta pyramider, stora, små... Dessutom kan man ju äta den på så vansinnigt många sätt - rakt upp och ner på bröd, med timjan, med honung och nötter, varm, kall, nerblandad i maten, som tillbehör, i såsen...
Den här enkla anrättningen var en för mig ny variant på varm getost, chèvre chaud. Någonstans hade jag någon gång läst om något liknande, för i receptlådan hittade jag en av mig handskriven lapp med orden "getost & sesam. panera? stek?". Och så gjorde jag det.
Jag använde en vanlig getostrulle i mindre format, och jag tror att kanten på den hjälper till att hålla ordning på osten i pannan.
Alltså:
Skär getosten i kanske centimetertjocka skivor.
Vispa upp ett ägg med några korn salt.
Vänd ostskivorna först i ägget, sedan i sesam.
Stek i olja i en ganska varm panna (så att osten inte flyter ut alltför mycket innan ägget stelnat) till fin färg.
Servera t.ex. med sallad.
Annars tittar jag och barnen på Jamie Olivers "Jamie at Home" på (engelskpråkig) DVD. Vi är helt fascinerade alla tre, vilket jag inte väntat mig. Elvaåringen snappar upp ett eller annat ord (tänk nu på att vi talar om en fransk elvaåring, uppfödd på dubbade TV-serier) och vill äta precis allt minus chilin. Sexåringen säger drömmande: "Det ser så gott ut, jag vet att jag inte gillar allt som är i, men det ser så gott ut..."
Och så exploderar vi alla av skratt varje gång Jamie häller olivolja på maten (vi skrattar hela tiden).
Fasiken också, att det ska vara så svårt att hitta tid att blogga! Nu sitter jag i alla fall här, vaken litet för tidigt (som vanligt på helgen när man kan få sova litet extra...). Det är en halvtimme kvar innan jag anständigtvis kan börja baka en kaka , så nu kan jag äntligen berätta om de här otroligt goda zucchiniclafoutiarna (snälla, hjälp, hitta på ett svenskt namn som går att böja!) som vi åt för snart en vecka sedan.
(Kakan ska med på nordiskt midsommarfirande idag. Midsommar firas alltid urtima i förskingringen, eftersom midsommarafton är en vanlig fredag i övriga världen. Fest från lunch till långt in på natten. Låter kul va? Det är kallt ute (fast det regnar inte), jag är nyförkyld och vi känner inte en kotte. Qui vivra, verra.)
När jag började laga till den här clafoutin kände jag ett stygn av tvivel. Zucchini och äggstanning, blir inte det mesigt? Niet, det blir jättegott, eller blev det på det här sättet i alla fall.
Zucchiniclafoutis
ca 6 port
ca 700 g zucchini
4 ägg
1/2 dl grädde
70 g parmesan eller annan vällagrad hårdost (jag använde litet parmesan och litet mimolette extra-vieille)
färska örter (originalreceptet föreskrev basilika, men min basilika försmäktar i kylan och regnet. Citrontimjan blev fantastiskt!)
1 msk mjöl
olivolja
1-2 vitlöksklyftor
salt o peppar
Skölj zucchinin (skala inte) och skär den i små tärningar. Stek med olivoljan tills de blir mjuka men inte sladdriga. Salta. Pressa över vitlök när det verkar vara ett par minuter kvar av stekningen.
Eftersom blöta ofta är ett problem med zucchini hällde jag upp den i ett durkslag och lät den rinna av.
Blanda ägg, ost, grädde, mjöl, salt och peppar i en bunke. Repa ner citrontimjan och blanda ner zucchinitärningarna.
Häll upp i formar (jag använde muffinsformar i silikon) och grädda i 200 graders ugn i ca 20 min. Går utmärkt att göra i ordning litet i förväg så att man kan stjälpa upp clafoutierna utan att riskera brännskador, för att sedan ljumma i mikron.
Fast det kanske inte gör så mycket - då kan jag ju också recensera måndagsmiddagen.
Det blir förmodligen litet olika charkuterier till var och varannan middag den här veckan. Jag har gjort en arkeologisk utgrävning i kylskåpet, och det visar sig att både jag och maken inhandlat diverse delikatesser litet nu och då. Dags att äta upp!
Måndag kväll: (Igår alltså) Nigellas courgette/zucchiniplättar (ur Forever Summer), fast med getost i stället för feta (blir väldigt bra). Grönsallad med pärlhönerester och pinjenötter. Lufttorkad skinka för den som ville (det ville de flesta).
Tisdag lunch: Sexåringen ska få sojamarinerad kycklingfilé och ris. Jag får dessutom naturell grönsaksblandning från Picard.
Tisdag kväll: Med inspiration från Anna Bergenström - tomatsallad på ugnsrostade tomater och mozzarella.
Onsdag lunch: Det var längesedan vi åt pastagratäng med tomatsås och ost, barnen älskar det och det är snabbt att göra. Således blir det pastagratäng med tomatsås och ost...
Onsdag kväll: Anna Bergenström-inspirerat igen. Jag räknar med att köpa fisk på torget på morgonen för att göra thailändska fishcakes ur Under valnötsträdet.
Torsdag kväll: Haricots verts med yoghurtsås (löst inspirerad av Nigellas Feast).
Fredag kväll: Rejäl matlagning - jag har beställt kalvnjure hos slaktaren. Funderar på att göra något slags sås på Noilly Prat, vi får se vad det blir.
Lördag: Litet urtima midsommarfirande med Centre Franco-Scandinave hela dagen. Ska bli spännande - vi känner inte en kotte!
Söndag: Fars dag i Frankrike. Vi har hela makens familj här på lunch. Förhoppningsvis har alla meteorologer fel, ett mirakel inträffar, och det blir grillväder. Annars satsar jag på kall buffé. Menyn är som ni förstår ännu något svävande.
Jag förstår att ni undrar mycket över hur det går med mig och min bakmaskin. Eller?
I vilket fall som helst är förhållandet mellan mig och maskinen fortsatt gott. Efter den första stormiga förälskelsen och några besvikelser har vi nu ett etablerat kärleksförhållande, där vi uppskattar varandra för vad vi är och inser våra begränsningar.
Bakmaskinen är suverän på att knåda och jäsa. En del tycker att en hushållsbakmaskin är för liten, men för oss som hellre äter färskt bröd i princip varje dag än ställer till med storbak är den perfekt. Däremot har jag numera nästan helt övergått till att baka ut brödet för hand och grädda det i ugnen. Det blir helt enkelt otroligt mycket bättre.
Men säg den regel som inte har några undantag! Jag blev nyfiken på ett recept av Anne (Papilles et Pupilles), som skulle ge ett perfekt pain de mie. "Pain de mie" skulle kallas formbröd på svenska, alltså ett bröd som bakas i form (just det...) och handlar mer om inkråm än om yta ("mie" betyder brödinkråm på franska).
Även i Frankrike, som har en mycket välutvecklad brödkultur (vi har två bra bagerier i vår by med drygt 5000 invånare), finns naturligtvis fabriksbakat bröd i snabbköpshyllorna. Sexåringen som älskar allt industriellt och skyr allt hemlagat, är mycket förtjust i det översötade, konserveringsmedelsstinna och svampiga formbrödet. Jag hade inte mycket att förlora på att testa en hembakad variant.
Formbröd i bakmaskin
Lägg ingredienserna i maskinen i den ordning som rekommenderas av tillverkaren. I min maskin ska vätskan i först. Och ursäkta de knepiga måtten - men så här är receptet.
8 cl vatten
18 cl mjölk
25 g smör
2 msk honung
Värm vatten, mjölk, smör och honung försiktigt. Smöret ska bara precis smälta. Använder du färsk jäst ska blandningen vara fingerljummen (37 grader), med torrjäst ska den hålla cirka 45 grader. Blir den för varm får du låta den svalna innan du blandar degen - annars riskerar du att ha ihjäl jästen.
390 g vanlig vitt vetemjöl
1 rågad tsk torrjäst (eller 12 g färsk jäst, som du i så fall blandar med degvätskan innan du stoppar ned den i maskinen)
1 1/2 tsk salt
Proppa i allt detta i maskinen och välj ett program som varar i ungefär 3 timmar från start till mål.
När maskinen piper att det är klart luktar det gott av nybakat bröd i hela huset. Idealet är att låta brödet svalna en aning i maskinskålen innan man stjälper upp det. Man kan stjälpa upp det på en gång om mellanmålet är nära förestående, men då kan en bit av brödet fastna i degblandaren i botten på maskinen.
Resultatet då?
Inte så dumt. Honungen ger en lätt sötma, som är betydligt behagligare än i det industriella brödet, och inkråmet är mjukt utan den där rysansvärda svampiga konsistensen. Lättnaden över att slippa sätta i sig en massa mysko tillsatser är väl mer mental än smakmässig, men den gör definitivt sitt till för totalupplevelsen.
Sexåringen fastslog att det var det godaste bröd jag någonsin bakat.
Det här brödet är ett kulinariskt minne från vår helg i Marseille för ett par veckor sedan. På lördagen smet jag från familjen för att vara med på en stickkurs. Låter inte kul? Var otroligt roligt och inspirerande.
Dels hade vi en exceptionell lärare (Nancy Bush, amerikansk stickguru), dels var alla tjugo deltagare helt överlyckliga över att träffas. Här sitter vi, rätt ensamma, stickar och virkar var och en i sitt hörn, skriver litet på bloggen, anses litet småknäppa av omgivningen, men ser via Internet att vi nog egentligen inte är ensamma i hela världen om vår garnmani. Sedan hamnar vi plötsligt i samma lokal som nitton andra människor som stickar/virkar, som har handgjorda kläder på sig, som har väskorna fulla med färdiga och pågående projekt i all världens tekniker och färger och som inget hellre vill än att kolla in vad de andra gör.
Eftersom Nancy haft litet problem med trafiken i Marseille på morgonen började vi litet sent. Inga problem, vi stickade och pratade och hade det jättebra medan vi väntade. Men alla var eniga om att det inte var någon poäng med att gå ut och äta lunch i timtal, så var och en gick och hämtade en macka när vi gjort färdigt två repetitioner av liljekonvaljmönstret (temat var estnisk spetsstickning).
Jag och två av mina nyfunna kompisar (en skotska bosatt i Grenoble och en amerikanska från Montpellier) hittade ett bageri som knappt var mer än ett hål i väggen, men som hade ljuvligt goda mackor och fougasses, ett sydfranskt, fyllt bröd.
Fougasse och foccacia är samma ord, men en provençalsk fougasse är bakad av dubbelvikt deg med (ofta) någon typ av mer eller mindre riklig fyllning mellan lagren. Det översta deglagret är snittat, så att fyllningen kan anas i det färdiggräddade brödet.
Jag valde en fougasse med getost och spenat. Kanske inte helt traditionellt - en fougasse har oftast litet mindre fyllning (faktiskt ibland ingen alls) - men väldigt, väldigt gott.
Så förra helgen åt vi en egen version av det lunchbrödet.
Jag kommer inte att vidarebefordra degreceptet jag använde. Av någon anledning blev degen alldeles för lös, och assistans krävdes för att överhuvudtaget få upp det fyllda brödet på plåten. Men det är ju något magiskt med bröddeg - när eländet väl är gräddat ser den värsta kladdkatastrof litet konstnärlig och tjusig ut.
Så här gjorde jag i alla fall:
Jag satte en jäsdeg liknande en pizzadeg, alltså en ljus bröddeg med litet olivolja.
Medan degen skötte sig själv sköljde och ansade jag ca 250 g färsk spenat, som fick mjukna i en stekpanna med litet salt, utan tillsats av vatten. Jag lät vätskan koka in. Spenaten fick sedan dessutom rinna av i en sil så den inte blev för blöt.
När degen jäst klart bakade jag ut den till en platta (så gott det nu gick). Lade på spenat på ena halvan och skivade över getost. Drog så gott det gick över den andra halvan av degen. Snittade på något ställe - annars skötte den nu trasiga och genomkladdiga degen formgivningen själv.
Jag penslade med vatten och strösslade över sesamfrön (absolut traditionsvidrigt men jättegott).
Gräddade sedan i het ugn (tror att den stod på 250 grader) till fin färg.
Vi åt vår fougasse med kikärtsgazpacho (se nedan). Mums.
Nja, så där särskilt fotogenisk är väl inte den här soppan. Det blir bättre om man gör som på bilden i tidningen: häller upp i glas, dekorerar med lökblast och droppar på litet olivolja.
Men god var den! Barnen tyckte att den var för vitlöksstark, men jag och maken var förtjusta. Styrkan mildras förmodligen också om man har föreskriven mängd brödinkråm hemma - familjen hade ätit upp nästan allt bröd, så jag tog vad jag hade.
Vi åt den mer som en middagssoppa, men jag kan också tänka mig den som en liten förrätt, eller på buffé. Eller en alkoholfri apéritif? Något att gå och hutta på medan man lagar mat? Möjligheterna är oändliga...
Tillagningssättet är litet småfestligt. Man kan säkert bara mixa ihop allting också, men det blev i alla fall väldigt gott när man gjorde så här.
Kikärtsgazpacho
3 port som middagssoppa, 6 som förrätt
1 burk kikärter (400 g)
3 franska färska lökar - motsvarar kanske en svensk färsk gul lök (de franska är små och milda)
2 vitlöksklyftor
30-100 g brödinkråm av vitt bröd
3 msk + 1 dl olivolja
3 msk sherryvinäger
1/2 tsk malen spiskummin
1 tsk salt
vatten
Häll av burkspadet från kikärtorna och skölj dem. Skala och hacka lök och vitlök. Lägg brödinkråmet i blöt i vatten ett par minuter.
Blanda kikärtor, lök, vitlök, salt, spiskummin, salt, det urkramade brödinkråmet, 3 msk olivolja och sherryvinägern. Lägg alltsammans i en stor tättslutande burk. Ställ i kylskåpet några timmar.
När det är dags att äta, häll hela rasket i matberedaren, tillsätt 1 dl kallt vatten och mixa. När det är slät och trevligt, häll långsamt ner 1 dl olivolja under fortsatt mixning. Tillsätt ytterligare ca 2 dl kallt vatten för att få soppkonsistens på det hela. Smaka av. Ät!
